Jag saknar dig för att du kände mig så bra. Du var nog den som kände mig bäst av alla, kanske förutom mamma då men det är ändå inte på samma sätt. Du visste hur jag funkade, och du fattade så bra. Jag kunde berätta allt för dig, alla känslor och alla tankar och du lyssnade och förstod och sa något klokt tillbaka, alltid. Du kunde mina beteenden och mina mönster utan och innan och lät mig vara precis exakt som jag är. Du älskade mig just för att jag är som jag är och jag hade ingen anledning att försöka vara annorlunda. Ingen anledning att sminka mig eller göra mig till, du ville ha mig utan allt det där. Det kan jag sakna, att känna mig så underbar i dina ögon. I just dina ögon också. Du som har den finaste personligheten jag vet. Jag saknar att bara vara med dig, bara få vara jag med dig, få prata ut och känna mig förstådd. Jag vet nu att det inte ska vara du och jag och det känns bra att veta det och att ha tagit det steget i rätt riktning, men man får sakna lite också ibland.