Jaa, sitter här och är mätt. Mätt mätt mätt. Det är så himla dubbelt, verkligen tydligt nu hur tvådelad man är. En del av mig inser att jag ändå någongång måste bli frisk och gå upp i vikt och börja äta normalt och att jag därför lika gärna kan göra det nu med en gång, medan det för en del av mig är helt otänkbart att gå upp i vikt och bara vill skjuta på hela grejen och stanna kvar i sjukdomen. Om jag äter ett helt mål som jag ska med näringsdryck efter så blir anorexidelen så himla besviken, jag ångrar mig och får ångest. Men om jag istället äter mindre än jag ska så känner sig anorexidelen duktig medan den friska delen blir så sjukt besviken på att jag fegat ur igen, mesat och tagit den trygga lätta vägen som bara leder längre in i sjudomen och att det blir svårare och tar längre tid att ta sig ur den. Hur jag än gör blir jag alltså besviken.

Men jag saknar ett riktigt liv så sjukt mycket!! Att se fram emot helgerna istället för att bäva inför dem, att vilja träffa mina kompisar och familjen. Att få uppleva höstens fina klara väder och få gå i affärer och handla nya höstkläder och att få tillfälle att faktiskt använda dem och visa upp dem istället för att bara ha mjukisbyxor. Jag saknar att tjäna egna pengar på ett eget jobb, att uppskatta att komma hem och vara ledig och göra ingenting. Att kunna åka in och fika eller göra vettiga saker.

Jag har sån sjuk tidsstress, att jag bara slösar bort tid som kunde varit bland den bästa i mitt liv på att gå runt i en bubbla. En jävla anorexiabubbla där det bara är ätstörningen ALLT kretsar kring och allting annat kommer i andra hand. Tiden har liksom helt stannats upp, eller den bara spolas förbi, slösas på att gå runt och försöka få den att gå. Jag uppskattar inte tiden på dagvården när jag är där men det är ändå lika jobbigt att åka hem och börja längta tills nästa dag jag ska dit igen varje dag.

Och så länge jag inte anstränger mig själv så händer ju ingenting. Då bara slösas tiden bort och allt det jobbiga skjuts upp och allt normalt liv glider bara längre och längre bort. Varför kan jag då inte bara anstränga mig? Varför gör jag inte vad alla proffesionella människor och alla andra människor jag älskar säger till mig att göra? Varförvarförvarfööör kan jag inte bara göra?

Och att allt ska gå ut över de jag älskar är det värsta. Men varför bryr sig om vänner och familj när man har sin älskade anorexi?