Att inte kunna sätta ord på det man känner, att något är fel och har varit fel länge men det går inte att förklara för man vet inte vilka ord man ska använda eller om det ens är något som är fel eller om man bara tror att det är det ibland. Att känna sig ledsen och nedstämd och inte riktigt orka hålla upp det glada, trevliga, sociala, äkta skenet fast man egentligen har alla förutsättningar att inte känna så. Att känna det som att man lurar omgivningen och fejkar en sjukdom som från början inte är det riktiga problemet men som tillslut blir sann och bara blir ytterligare ett problem att sätta framför det andra. Så att det äntligen finns något konkret att ta på, en beskrivning på känslorna man känner, en enhet som tar hand om dem och ord till att förklara så att även omgivningen kan se och förstå. Skuldkänslorna i att de som man älskar absolut mest är dem som drabbas värst av ens egen självcentrering. Oron över hur det ska gå när diagnosen på pappret tas bort och allt ska vara bra igen fast detdär som inte går att förklara bara kommer fram mer och mer när draperiet framför försvinner. Tankarna att det kanske inte finns något problem, att det kanske bara är jag som av någon anledning krånglar till det. Rädslan för varför jag skulle göra det isåfall. Det är så frustrerande att inte kunna förklara.

Jag älskar att bo i Sverige och ha möjlighet att studera gratis vid ett universitet. Jag älskar att få lägga upp större delen av min tid själv och inte vakna på morgonen och känna att prick klockan den och den tiden måste jag stämpla in och enda alternativet att slippa skulle vara att ljuga och säga att jag är sjuk. Jag älskar att känna att jag lär mig nya saker hela tiden, får utmana min hjärna och få plats med mer saker än jag inte trodde var möjligt. Känslan av att äntligen förstå någonting som från början verkade helt obegripligt. Och känslan av att i flera timmar sitta i en tyst tentasal och tömma ut sig på kunskap som man på olika sätt försökt tillägna sig de senaste veckorna. Jag älskar studentlivet i en studentstad som Lund där den ena roliga aktiviteten avlöser den andra. Där man kan cykla runt en onsdag utklädd till superhjälte, aladdinask eller Peter Pan utan att någon vänder sig om. Där det är kö utanför systemet alla fredagseftermiddagar. Där man alltid kan komma försent en kvart och ändå komma i tid. Där man kan äta hemlagad lunch + kaffe och kaka för 35:- varje dag och köpa drinkar på natten för samma pris. Jag älskar våra heldagar i någon mysig lässal med matlådelunch och kaffepauser och skvaller när hjärnan börjar bli lite trögare än vanligt. Jag älskar att jag får omge mig av fina kontorsmaterial i glada färger och att använda de till att stryka under och över, sammanfatta och ställa upp. Jag älskar att jobba gratis med brunchen och gå ut och fika en timme mitt under "passet", peppa inför kvällen med musiken i köket få med mig matlådor hem som är lika värdefulla som pengar när vi är klara. Jag älskar att det kommer pengar in på kontot varje månad bara av att jag får leva just dethär studentlivet. Jag ska ta vara på det här kapitlet i mitt liv och jag är så tacksam att jag får uppleva det!

Hmm. Ikväll ska jag medverka i ett radioprogram som en kille i klassen gör och då ska vi bland annat ta upp Blondinbellas nakenbild till hennes tidning Egoboosts kampanj Size Me. Kampanjen handlar såvitt jag förstår om att få tjejer att trivas med sig själva och sin egen storlek och inte lägga någon energi på att försöka nå olika ideal eller normer. För att förstärka det budskapet visar Isabella upp sig naken i en sexig pose på en svartvit ljussatt bild på framsidan av tidningen. Detta har bland annat upprört Linda Skugge som menar att det bidrar till motsatt effekt genom att det förstärker normen av att tjejer ska vara snygga och sexiga och attrahera män/kvinnor. Hon tycker att ska man visa upp sig så ska man göra det som man är, utan pose och ljussättning och med alla skavanker synliga.

Denna veckan har verkligen varit bra. Varje dag har varit händelserik och rolig och jag har kunnat njuta fullt ut av livet i Lund. Sittningen och utgången i onsdags var jättekul och min saknad till Benny har inte hindrat eller förstört någonting. Jag har känt mig så glad och lycklig, fram tills nu. Jag vet inte ens varför men det känns plötsligt bara så jobbigt. Fina fina familjen åkte precis hem till sitt och hela Lund är just nu en enda stor uppladdning för morgondagens Valborg. Alla är glada och taggade, sociala och sugna på att ha kul och jag känner bara den där opeppen. Den som fick det att inte funka mellan mig och B. Han vill inte att jag känner såhär. Och jag vill det såklart inte heller men vet verkligen inte vad jag ska göra åt det! Jag bara börjar gråta av ansträngningen att låta glad och pepp mot folk. Jag orkar inte! Vill inte sitta inne i min tystnad och kolla in i väggen och gråta när alla andra är ute och grillar, sjunger, festar, leker lekar och har askul tillsammans. Jag vill inte missa allt det. Och jag vill framförallt inte att det ska vara såhär imorgon. Att min instabilitet ska förstöra hela min Valborg som potentiellt kan bli så bra. Som är meningen ska vara årets fest. Men vad ska jag göra för att det inte ska bli så? Att anstränga sig för att hålla upp något som inte känns äkta tar så jävla mycket energi och gör en bara ledsnare inuti. Vet ju inte ens vad jag är ledsen för. Fan vad segt. Jag hatar när det känns jobbigt att vara social och glad. När man bara vill gräva ner sig men samtidigt inte missa. Hoppas hoppas det vänder.

Jaa, så har man sagt hejdå igen och denna gången är det 10 dagar kvar tills vi ses nästa gång. Distans är inte min specialitet, jag är en tjej som vill ha närhet, gemensam vardag och träffas ofta ofta! Till skillnad från Benny så tänker jag mycket mer på de 10 långa dagarna utan varandra och de minst två hela långa åren innan en gemensam vardag på riktigt än på hela härliga sommaren tillsammans och alla kommande helger som kommer vara extra efterlängtade. Att tänka positivt är nämligen inte min specialitet det heller men vad fan nu är det som det är och detta kommer vi fixa så bra!!

Jag fattar inte riktigt varför jag verkligen inte har något att skriva om. Det är ju inte som att jag är helt tom på tankar och känslor eller reflektioner men jag har under låång tid haft noll förmåga att få ner dem på pränt. Jag har i och för sig aldrig haft lätt för att skriva ärligt och personligt såhär offentligt, det är mycket lättare i en dagbok som ingen annan läser än jag men ändå, jag har verkligen inget att dela med mig av..!

Gick precis en promenad hem i solen och som av en händelse började tankarna snurra däruppe. Inget ovanligt tro det eller ej men desto ovanligare är att jag skriver ner dem, och nu tänkte jag ge det ett försök. Jo, det här med att nöja sig i nuet, känna sig tillfreds och inte hela tiden vilja ta sig framåt till något annat... jag är inte så bra på det. Jag är ofta någon annanstans i tankarna, tänker dagar, veckor och år fram i tiden och längtar nästan alltid till något annat. Det kan handla om vad som ska hända på kvällen eller till helgen men också att jag ser fram emot att bli klar i Lund, skaffa ett jobb och en riktigt hem. Jag kan till och med gå och drömma om den dagen jag bli pensionär och är klar med alla måsten i livet och tänker att då ska jag nog känna mig nöjd och tillfreds och kunna fånga dagen.

Lite reflektioner:

Väldigt ofta så kommer jag på migsjälv med att försöka fördriva tiden. Jag blir glad om jag sover länge eller om jag kollar på klockan och ser att den är mycket mer än jag trodde eller om jag skulle bli så uppslukad av något att jag helt mister tid och rum. Jag vet inte vad det beror på men jag är ganska beroende av klockan, kollar hela tiden och vill ständigt att tiden ska gå framåt. Jag går ofta och lägger mig rätt tidigt för att jag liksom känner mig färdig med dagen och vill att det ska bli nästa.

JAG VILL VARA DÖDLIGT KÄR OCH BOMBSÄKER PÅ ATT DET SKA VARA VI SÅ ATT VI KAN FLYTTA IHOP, LEVA VÅRA LIV TILLSAMMANS, GIFTA OSS OCH SKAFFA BARN!!!! JAG VILL INTE VARA SÅHÄR FÖRVIRRAD OCH MITTEMELLAN, JAG VILL ATT DET SKA VARA ANTINGEN ELLER. ANTINGEN ÄR MAN KÄR ELLER SÅ ÄR MAN DET INTE TRODDE JU JAG. MEN TYDLIGEN INTE. OCH BARA FÖR DET SÅ KANSKE VI INTE ENS KAN VARA VÄNNER. OCH ETT LIV UTAN GÅR JU INTE HELLER. SNÄLLA MAGKÄNSLAN.

Morsning! Alltså, jag och mamma hade en livlig diskussion igår i soffan om bloggvärlden. Att 99% (inklusive jag) förskönar sin vardag så mycket de kan, testar hur man kan få den att framstå och framhäver godbitarna. Ganska naturligt och jag tror i många fall som någon slags mental träning, lite fake it until you make it och någon form av positivt tänkande/positivt fokus. Vill man ha det lite lyxigare så framställer man sig själv lite lyxigare, vill man vara lite sundare så framställer man just de sunda bitarna. Jag har absolut inget emot detta och jag tycker själv att det är roligt, att bygga upp någon slags alter ego och ha en liten värld som man kan styra helt över vad som händer i.

Hej alla mina hjärtan! Glad alla hjärtans dag! Jag tycker det är kul att ta varje tillfälle att fira lite, varför deppa eller sura mer idag om man är olyckligt singel än vilken annan dag som helst? Bättre att fira och vara glad över de hjärtan man har. Ett av mina hjärtan, Lisa B, var precis här på förmiddagskaffe och catchade upp lite :) Det var jättetrevligt och jag har saknat henne!

Jag orkar inte riktigt. Fötterna blir värre istället för bättre och jag är så ledsen över det. Så fruktansvärt ledsen över det! Jag oroar mig för vad det är och när det kommer bli bra. Hur många veckor/månader kommer det ta? Kommer jag kunna gå som vanligt till sommaren ens? Att ta sig till bussen är så jobbigt att jag börjar gråta och det känns som det bara blir värre för varje steg. Vet inte vad en läkare skulle kunna göra heller då det bara verkar vara att vänta ut. Är mer tacksam än nånsin att det inte är värre, men är samtidigt så jääävla avundsjuk på alla som har friska fötter och kan gå som vanligt hur som helst. Detta överskuggar allting just nu och jag vill bara se en stadig förbättring och veta att det går åt rätt håll. Vill se ett slut på detta som inte är för långt bort. Kom igen nu!

Hej. Jag är ostabilaste tjejen just nu, mår helt förvirrat och vet inte riktigt varken ut eller in. Vill inte vara i Lund, vill att fötterna ska bli bättre, vill respektera migsjälv, kan inte koncentrera mig på plugget, är inte längre B's vän på fb, vill bli liten igen och bli omhändertagen av mamma, mår ändå bra, känner mig ändå hoppfull, vill krama min Anna, vill prata ut i soffan, skäms över migsjälv när jag blir full och skäms samtidigt inte, vet inte varför jag plötsligt börjar gråta då och då, pratar mer med mamma än någonsin, vill ta hand om mig själv på bästa sätt men lyckas inte riktigt, påverkas ologisk mycket av en viss person, saknar och längar och vill mest bara spola fram tiden några veckor nu!!! Hoppas ni mår bättre! ♥

Faaaaaaaaaaaaaan jag måste bara få gnälla av mig innan jag sätter igång med plugget. Det här med fötterna. Seriöst, det kunde vart så fruktansvärt mycket värre, jag är oändligt tacksam att det inte är det osv osv. Men jag blir så orolig och ledsen när det inte känns som det blir bättre alls!! Jag kan inte riktigt förklara smärtan men det gör ont på insidan och på sidorna av båda hälarna så att jag inte kan stödja alls på dem. Det känns bättre när jag har mina ordentliga skor på mig men hemma i strumporna känns det nästan precis som det gjorde när jag skadade dem för en vecka sen. Möjligtvis är det lite lite bättre men ska det gå i den här takten känns det som det kommer ta månader innan det är över helt. Och det finns ingenting jag kan göra annat än att vänta enligt läkaren! Men jag orkar inte, inte när jag inte ser några framsteg. Jag vill inte hasa mig fram mellan rummen här hemma och gå långsamt och som ett mongo vart jag än ska och inte kunna ta promenader, gå ut och dansa med alla andra, gå på stan med mera. Jag vill bara se en förbättring, veta att det går åt rätt håll eller iallafall veta vad jag kan göra för att det ska gå åt rätt håll. Om jag ska vila eller försöka använda fötterna ändå så mycket som möjligt. Fan jag vet egentligen inte varför det känns så himla jobbigt heller! För det gör det verkligen, det är typ det mesta jag tänker på på dagarna. Och så tänker jag på att jag hade velat att B var här för jag vet att han hade älskat att ta hand om mig och få mig att tänka positivt och inte oroa mig så mycket. Jag vet att jag borde försöka tänka positivt för rätt vad det är händer något som är mycket värre och då kommer jag ångra att jag lät detta ta så stor plats, och herregud jag har ju inte fått några men för livet precis. För och en halv vecka sen oroade jag mig så mycket över mina finnar och var ledsen för dem och nu är min hy bättre än någonsin, så jag vet att det hade gett mig mer att fokusera på det istället men faaan jag vill bara se en liten förbättring nu! Ett litet hopp om att det kommer gå över snart för så känns det inte alls nu och det gör att allt känns mycket tyngre. Vill helst bara lägga mig i soffan och inte ha några måsten men nu ska jag ta tag i grupparbetet och har det inte blivit bättre på måndag så går jag till läkaren igen. Så det så.

Waaaah!! Hemma i Lund igen! I min numera tomma boning på Styrbjörn Starkes gränd. Ville har flyttat ut och hyresvärden är på semester, det känns rätt skönt faktiskt :) Men konstigt att plötsligt vara här igen, sitta i fåtöljen med laptopen som om det hade gått två veckor precis som vanligt. Det har det ju inte riktigt liksom, och jag tänkte vara sådär brutalt ärlig mot er och säga att jag ser på dessa två veckorna med blandade känslor, och på framitiden...

Okej detta gillar jag inte. Att komma hem och hinna vara hemma i ca 10 minuter innan jag är uttråkad. Har packat upp väskan, ätit lite och kollat julkalendern och nu då? Har plugg att göra och utklädnad att fixa men orkar inte plugga på kvällen och behöver köpa en pensel till utklädnaden. Har suttit still hela dagen och är inte sugen på att slänga mig i soffan och kolla tv. Har massa nya finnar runt munnen som värker. Vill inte sova själv! Vill att Anna ska logga in på fbchatten. Vill att klockan ska bli mycket och att jag ska bli trött så jag kan gå och lägga mig. Vill inte hoppas på något som jag vet är fel. En lite seg kväll helt enkelt bara! Vill vara stark tjej hela tiden.

Näej vet ni vad? Det kommer massa blogginlägg från mig nu när jag sitter hemma på dagarna och försöker plugga. Men jag hoppas att ni gillar det. Jag har iallafall fyllts av en liten insikt såhär på förmiddagskvisten; att jag ska nog utesluta male love helt ur mitt liv ett litet tag! Är det inte det bästa ni hört på länge? Inte för att jag haft någon sådan i mitt liv det senaste men nu ska det inte finnas i mitt huvud heller. För tänk vad mycket lättare livet är då. Inget krångel, inget analyserande, inget hopp, ingen besvikelse. Såklart kan man inte ha det så hela livet, det är tråkigt och omöjligt - men för en liten tid! Bara för att orka med vintern och mörkret och inte riskera att bli extra ledsen. Sådär extra extra glad kan jag hellre vänta med att bli till våren då, för då är det inte lika lätt att bli ledsen heller. Vet inte om ni förstår vad jag menar men jag hoppas hoppas jag kan hålla denna känslan nu. Framförallt att inte hoppas på och leta efter något, utan satsa på att vara själv och ha roligt med mina underbara vänner och familj. Det kan ju inte bli så himla fel? Det kan ju egentligen inte bli annat än bra. Att välja den säkra vägen liksom. Och jag vet att det är bättre att välja sol ibland och regn ibland än en ständigt grå himmel men så grå kan den ju ändå inte bli med alla andra härliga människor, mer lite lätt solig och det känns skönt :) Detta är min utmaning i vinter och jag ska klara det.

En dag ska jag också börja skriva roliga blogginlägg med roliga videor med dagens fråga.