...och jag kan inte hjälpa att jag hela tiden känner att jag var snyggare förr, var närmare mina vänner förr, var härligare och roligare förr och mer självständig förr. Att det går åt fel håll helt enkelt. 

 

Försöker att inte tänka och att inte känna men det går inte så himla bra. Varenda låt jag hör kopplar jag ju på något sätt till dig och försöker grunna ut vad jag egentligen känner och vill. Men är så trött på det, har funderat på det så många gånger och inte kommit fram till något och eftersom jag med största sannolikhet inte kommer göra det nu heller hade det varit bättre att bara skippa funderingarna. Men den konsten kan tyvärr inte jag. Så här sitter jag på min säng mitt i natten och tänker på dig och på hur det hade varit om det skulle varit vi och på hur det var den där fantastiska sommaren för tre år sen då allting var så nytt och spännande och vi inte visste allt vi vet nu, inte hade facit i handen, inte redan hade haft våra moments för första gången, inte redan hade försökt för många gånger, då vi hade långa tårfyllda samtal flera nätter i veckan, då jag gång på gång på gång blev överraskad av hur fin du var och hur mycket du tyckte om mig. Då det inte kändes så tragiskt som det på något sätt gör nu när jag fortfarande tre år senare klamrar mig fast vid de minnena och försöker få tillbaka dem utan att kunna släppa taget och gå vidare. Då det var magiskt istället.