Ahhh gud det är bara lite saker jag vill få ur mig...
  Kära älskade underbara fina vänner, börja aldrig mixtra med maten för att nå ett visst utseende eller vikt. För det går SÅ lätt fel och du hamnar i något som är så fruktansvärt mkt svårare att ta sig ur än du kan tro!!! Jag är så himla imponerad av de som gjort det innan mig. Man förstår inte innan vilket helvete det är! Det gjorde inte jag heller, det GÅR inte att förstå. Tyvärr. För en stor del av den jävla cpsjukdomen är just att man förnekar och inte kan se på läget med klara ögon och, hur stört det än kan låta, att man faktiskt inte riktigt vill bli frisk. Det hör liksom till. Och det är baaaaaaaaaaaaaaajjjjjjjjjsssssssss!!!!!!!!!!!! Och det är INGEN som tror att den är "en sån som får en ätstörning", det är ingen som ens kan tänka sig något sådant om sig själv och det är inte människor utan aptit som blir sjuka, då hade de inte haft ngt problem, utan nej det är snarare människor som känner att de har för bra aptit, så bra att de måste ta till metoder för att kontrollera den.

Men fan, jag vill bara förklara så att ni förstår lite bättre, så att ni verkligen blir avskräckta och inte inspirerade. För det är jättejobbigt, det påverkar precis ALLT ditt liv, det är det första du tänker på på morgonen och det sista innan du somnar, mat träning kropp vikt mat träning kropp vikt krav ångest framtiden blablabla och alla tankar du intalar dig själv för att kontrollera dig dom sätter sig så jävla hårt och blir bara svårare och svårare att bli av med. Du blir en fånge i dig själv och en belastning för alla andra. Att ha kontroll är en TEMPORÄR lösning men den håller tyvärr inte i längden, det funkar kanske i början och allt känns helt wonderly men sen går det så himla himla himla lätt (lättare än man anar) för långt och det är först DÅ du kanske kanske inser hur illa det är och hur oerhört LÅNGT det är tillbaka till så som du var innan, så som är friskt! Det inser man typ mer och mer också för varje dag, hur jävla illa man har ordnat det för sig.

Jaja då var det sagt.. Ätstörningar är något utav det mest vrickade, sjukaste, konstigaste, absurdaste jag vet och jag tror verkligen inte att det går att förstå utifrån, men det är BAJS, lika bajs som knark!


Jag klarar inte av att se bilden större än så. Jag har gjort det en gång och nu vågar jag inte göra det igen! Jag är livrädd för att kolla på de bilderna!!

http://madelli.blogg.se/2009/august/waaah.html

Tack för era fina kommentarer och för att ni är så snälla och underbara och för att ni säger att ni väntar på mig och för att ni bryr er och för att ni hör av er och för att jag har er, jag kan skratta mig lycklig för det! Älskar er fina vänner <33

Mår bättre och bättre och hoppas ni mår underbart <3333

Skäms för migsjälv och min självupptagenhet....

Jaa, sitter här och är mätt. Mätt mätt mätt. Det är så himla dubbelt, verkligen tydligt nu hur tvådelad man är. En del av mig inser att jag ändå någongång måste bli frisk och gå upp i vikt och börja äta normalt och att jag därför lika gärna kan göra det nu med en gång, medan det för en del av mig är helt otänkbart att gå upp i vikt och bara vill skjuta på hela grejen och stanna kvar i sjukdomen. Om jag äter ett helt mål som jag ska med näringsdryck efter så blir anorexidelen så himla besviken, jag ångrar mig och får ångest. Men om jag istället äter mindre än jag ska så känner sig anorexidelen duktig medan den friska delen blir så sjukt besviken på att jag fegat ur igen, mesat och tagit den trygga lätta vägen som bara leder längre in i sjudomen och att det blir svårare och tar längre tid att ta sig ur den. Hur jag än gör blir jag alltså besviken.

Men jag saknar ett riktigt liv så sjukt mycket!! Att se fram emot helgerna istället för att bäva inför dem, att vilja träffa mina kompisar och familjen. Att få uppleva höstens fina klara väder och få gå i affärer och handla nya höstkläder och att få tillfälle att faktiskt använda dem och visa upp dem istället för att bara ha mjukisbyxor. Jag saknar att tjäna egna pengar på ett eget jobb, att uppskatta att komma hem och vara ledig och göra ingenting. Att kunna åka in och fika eller göra vettiga saker.

Jag har sån sjuk tidsstress, att jag bara slösar bort tid som kunde varit bland den bästa i mitt liv på att gå runt i en bubbla. En jävla anorexiabubbla där det bara är ätstörningen ALLT kretsar kring och allting annat kommer i andra hand. Tiden har liksom helt stannats upp, eller den bara spolas förbi, slösas på att gå runt och försöka få den att gå. Jag uppskattar inte tiden på dagvården när jag är där men det är ändå lika jobbigt att åka hem och börja längta tills nästa dag jag ska dit igen varje dag.

Och så länge jag inte anstränger mig själv så händer ju ingenting. Då bara slösas tiden bort och allt det jobbiga skjuts upp och allt normalt liv glider bara längre och längre bort. Varför kan jag då inte bara anstränga mig? Varför gör jag inte vad alla proffesionella människor och alla andra människor jag älskar säger till mig att göra? Varförvarförvarfööör kan jag inte bara göra?

Och att allt ska gå ut över de jag älskar är det värsta. Men varför bryr sig om vänner och familj när man har sin älskade anorexi?