Gode gud, fyfan vad det känns jobbigt. Är så trött på min hjärna som inte kan tänka och förklara vad den menar, känner mig helt jävla missförstådd istället hela tiden. Pallar inte att ätstörningen ska få förstöra allt, att den får mig att bara vilja sitta hemma hela helgen och inte träffa någon, samtidigt som den tvingar mig att jag måste göra just det och att jag måste gå mina korta rullatorpromenader och rundor på stan nu när jag äntligen får det.

Pallar inte allt jävla positivt tänkande och mental träning som man måste ha HELA TIDEN och att det alltid måste komma från ensjälv, att man måste kämpa själv HELA TIDEN, att det verkligen inte räcker med att bara äta. Kan ingen fixa detta åt mig? Måste jag anstränga mig själv hela tiden? Finns det ingen mirakelfix eller något.

Varenda liten tanke måste jag ta tag i och ändra på. Kan inte ens tänka som jag känner att det är hopplöst och att jag aldrig kommer bli frisk för då är det också fel och just det jag måste ändra på för att kunna bli frisk. Palla ändra tankarna!!! Det är ju verkligen det jobbigaste!!!! Det är ju inte bara tankarna om mat och träning heller, utan alla jävla tankar, det är som att ändra alla sinavanor på samma gång. Och jag får sån prestationsångest att jag måste göra det hela tiden med, att jag måste ta tag i dethär. Men samtidigt är jag så jävla lat och gräver ner mig i negativa, destruktiva, dysfunktionella banor hela tiden, SAMTIDIGT som jag äter felfritt och går upp i vikt så kan inte ens vara glad för att jag är smal längre.

Och det sista där var verkligen också en sak som jag INTE FÅR/INTE SKA tänka, fel fel fel och nu kämpade jag inte tillräckligt.

Herrgud förlåt, tur att det är min blogg och att inte så många läser för detta var ju helt onödigt egentligen...