Att inte kunna sätta ord på det man känner, att något är fel och har varit fel länge men det går inte att förklara för man vet inte vilka ord man ska använda eller om det ens är något som är fel eller om man bara tror att det är det ibland. Att känna sig ledsen och nedstämd och inte riktigt orka hålla upp det glada, trevliga, sociala, äkta skenet fast man egentligen har alla förutsättningar att inte känna så. Att känna det som att man lurar omgivningen och fejkar en sjukdom som från början inte är det riktiga problemet men som tillslut blir sann och bara blir ytterligare ett problem att sätta framför det andra. Så att det äntligen finns något konkret att ta på, en beskrivning på känslorna man känner, en enhet som tar hand om dem och ord till att förklara så att även omgivningen kan se och förstå. Skuldkänslorna i att de som man älskar absolut mest är dem som drabbas värst av ens egen självcentrering. Oron över hur det ska gå när diagnosen på pappret tas bort och allt ska vara bra igen fast detdär som inte går att förklara bara kommer fram mer och mer när draperiet framför försvinner. Tankarna att det kanske inte finns något problem, att det kanske bara är jag som av någon anledning krånglar till det. Rädslan för varför jag skulle göra det isåfall. Det är så frustrerande att inte kunna förklara.