Jag har tänkt rätt mycket på det här med par på senaste tiden, att vara tillsammans med någon. Och kommit fram till att det är något som är så fruktansvärt fint med det. Par som inte kan sluta pilla på varandras händer på bussen till exempel. Och att alltid alltid ha någon någonstans i världen som är så kär i just en själv och älskar en nästan oavsett vad. Oavsett om man gör bort sig i skolan på dagen, oavsett om man är grinig, irriterad och inte har hunnit tvätta håret eller sminka sig och oavsett om det skiter sig totalt med något man tagit sig för, eller om det känns som ingen annan tycker om en eller förstår en - så finns den här personen någonstans som skiter i allt det och inte tycker om en trots såna saker, utan just för att man är som man är.

Är det inte jättefint? Kärleken som kan stråla mellan två personer som bara tittar på varandra. Att de inte tröttnar på att vara med varandra. Inte ens på en hel livstid ibland. Att man alltid håller varandra bakom ryggen i ur och skur. Jag tycker det är jättefint. Två personer som liksom hör ihop, fast de inte är födda i samma familj eller på något sätt är tvugna eller har biologiska förutsättningar att göra det.

Det var nog bara det jag ville säga. Det finns många otroligt fina sidor med att vara singel också och det finns många parförhålladen som inte alls är så fina men jag blir i alla fall så glad varje gång jag ser något såntdär fint par på stan eller på bussen och det önskar jag att alla i hela världen får uppleva! :)